Två som önskar bli 3, en väntan som blev längre än 9 månader

Usch vilken jobbig dag det är idag... de har för ett par dar sedan börjat pyra inom mig.. allt jobbiga vi gick igenom den här månaden förra året, men nu börjar de inre känslorna blossa upp ordentligt, för de är imorgon 1 års sen min mamma dog, samma dag ett par timmar efter var vi på vul för vi hade ett par veckor innan fått veta att vi var gravida med hjälp av IVF vår allra första behandling. Vulet såg bra ut den dagen, men den 17:e 3 dagar innan vi ska begrava mamma så fick vi veta på vårt andra vul att "barnet" inte längre hade nån livskvalite, var då i vecka 9+. Så jag förlorade först min mamma och sen två veckor efter vårt blivande barn gör så ont i hela mig nu att jag bara skulle vilja få lägga mig och självdö för en stund... jag känner mig klen och fjantig för att jag tar de så här hårt. Men de var hårt, jobbigt och så orättvist de som hände och de är de fortfarande!!
Jag sörjer mamma så mycket.. känner att jag har så mycket osagt... men så är de väl alltid när man inte hinner med, de tog mig hårt! Så hårt att de vissa dagar äter upp mig inifrån. Men jag vet att de blir bättre med tiden... de har inte gått mer 1 år, 12månader eller för att vara exakt på dagar så 364 idag. Känns himla länge när man skriver ner det och läser... men i kroppen känns de som att de var igår!

Jag började dagen med att gråta, rykte upp mig, drack kaffe tog på mig fake smilet och lite spackel och gick till jobbet, när jag kom in på jobbet så fick jag annat att tänka på och förträngde de jobbiga än om de kändes vimsigt emellanåt men de gick bra.
Hann bara sätta mig på bussen så började tårarana bränna i ögonen höll benhårt tillbaks dom, de gick hyfstat bra men direkt när jag kom hem så var de som att trycka på en knapp så brast allt igen.
Skriver av mig här nu för att se om de lättar något, för just nu känns de tungt, som ett cementblock som ligger på bröstet och en kniv som sitter rakt i hjärtat!

Ska till A-K min psykolog imorgon, de känns väldigt jobbigt faktiskt, så jobbigt att jag just nu bara vill ringa och boka av tiden!! men jag vet så väl innerst inne att de är ju imorgon jag behöver gå då de gör så ont i mig att de käns som jag sprängas som en bomb vilken sekund som helst!
Ja usch.. bara att bita ihop och gå dit!

Jag känner sån ilska för att vi inte fick behålla vårt barn och varför min mamma inte fick vara frisk och finnas kvar hos oss!! En enorm ilska men jag vet inte mot vad eller vad jag ska göra av den!!
Det är så frustrerande!!

Ska nu iallafall ta mig lite kaffe och sen avreagera mig med dammsugaren lite!

Kram på er!