Begravningen

Det var med tunga steg jag klev upp ur sängen på torsdagsmorgonen, jag hann bara sätta mig ner vid köksbordet med kaffet så började tårarna rinna, jag grät så jag skakade redan innan vi begett oss till begravningen. Jag lät det komma och till sist så lugnade jag mig så jag kunde göra mig klar och sätta på mig lite makeup, vilket egentligen är helt överskattat en så här dag.
När vi kom till kapellet och jag såg den fina vita kistan som min älskade lilla pappa låg, så började jag gråta igen. Allt blev så verkligt men samtidigt så overkligt att min kära pappa skulle ligga där i och snart sänkas ner under jord och göra mamma sällskap.

Det var en jättefin begravning, den finaste och svåraste jag vart på efter min mammas. Han fick ett så fint avslut av oss, de absolut minsta vi kunde ge honom efter allt han givit oss.
Det känns så tomt och jag saknar mina föräldrar så mycket, hade så gärna önskat att de båda kunde få vara kvar och dela glädjen med oss då lilla Julian kommer. Men ödet ville annorlunda och det finns inget att göra än att föröska acceptera det och gå vidare.





Medans vi satt på fikat efteråt, så hann dom sänka pappa under jord där han nu ligger tillsammans med mamma, vi gick dit efteråt och tände ett ljus.




På en byrå hemma i lägenheten står nu deras bröllopsfoto och brevid brinner ett ljus för dom båda!
Älskade mamma och pappa!



Ingen är som far
Ingen är som mor
Nu finns ingen av dom kvar.

På andra sidan stranden vid fridens ljusa hamn
Står mor och väntar stilla att far få ta i famn.

Tyst likt dagg faller
Ni sakta börjar gå
Nu är ni åter samman
Nu är NI åter TVÅ ♥

Kommentarer :

#1: längtan

Många många kramar och tankar till dig i denna jobbiga tid.

skriven
#2: waterlily

Massor med kramar.

skriven
#3: M

Kan omöjligt veta hur det känns att förlora sina föräldrar, men förstår den saknaden du måste känna. Jag är så ledsen för din skull och beklagar verkligen sorgen. Ta hand om dig och liten i magen och ta ett steg i taget.



Stora styrkekramar!

skriven
#4: Sarah

Åh, starka du, som klarar dig igenom detta! Jag beundrar dig. Men din son ger dig styrka och framtidstro, och en enorm glädje. Och mattias är ett stöd för dig, glöm inte att du aldrig är ensam, även om det kan kännas så ibland. På bi,derna ser det ut som det var en jättefin begravning. Du har klarat av något av de svåraste man kan uppleva, att mista sin mamma och pappa. Du kommer sakta må bättre och din sommar kommer bli så fin som du drömmer om! Den sommaren du ska föda er son!!!



Kram kram kram

skriven
#5: Denise

Tack så mycket tjejer!

vad fina ni är!

skriven
#6: lilla jag

Stor kram

skriven

Kommentera inlägget här :