Usch så känslorna går upp och ner, har lugnat mig något men känner mig nu bara helt tom på känslor, känner bara ilskan över barnlösheten & de orättvisa med allt detta!
Jag är skör & de behövs inte mycket för att knuffa omkull mig & när jag rasar så rasar allt med mig, jag tappar hoppet & lusten att leva. Men de är tur att de mörka molnen kan dra förbi lika snabbt som dom kommer.
Tack Ullrika för din fina kommentar i mitt tidigare inlägg & jag håller helt med ditt motto.
De är jobbigt att hänga med i alla dessa tvära svängar, ibland hinner man inte med förän det är över. Men nåt man inte kan göra är att springa ifrån det, man slås ned, tar sig upp & slås ned igen.
Jag har vart med om många tunga & jobbiga saker i mitt liv men inget kan köra slut på en så snabbt & intensivt som en IVF. Hoppet försvinner men kommer åter, de är de som håller mig kvar här på jorden, de är hoppet på att jag en dag får smaka på de underbara här livet -Att få bli mamma.
Hoppet finns, men de är inte så stort just nu för stunden. Nu känner jag mig trött, tom, ledsen arg & bitter.
Vi gör åter som vi blir tillsagda... att vänta.... men tålamodet är inte bästa & de bubblar i mig av all sorg som denna längtan & väntan för med sig!
Kram Kram