Två som önskar bli 3, en väntan som blev längre än 9 månader

Vår resa med IVF 2010, från början till slut!!

1/20 -10 Var vi på IVF kliniken i Falun för första gången för att planera vår första behandling.
Vi kom ut därifrån med en blå mapp med massa information & recept på de läkemedel som skulle hjälpa oss på vägen!
Jag kände en sån lycka & nytt hopp om livet igen, äntligen skulle vi få på börja vår resa att med hjälp av IVF få vårt älskade barn.

Mars 2010 var vi igång, jag fick den kortare behandlingen som bara innehåller sprutor, den skulle vara snällare mot psyket då man inte behövde nedregleras (försättas i klimakteriet). Jag tog 18 hormon sprutor på 11 dar. På  de sista 7 dagarna var de 2 olika sprutor om dagen.
ÄP resulterade i 8 fina ägg varav 4st befruktades.
1 april blev den magiska dagen för ET. Fick tillbaka ett ägg med i toppskick, min läkare var så nöjd med våra fina ägg. Fick även 2 st fin fina ägg till frysen!
 
17/4 har vi vår testdag på vår första bröllopsdag <3 Vilken present om vi skulle få plusa på vår bröllopsdag. Ovissheten tog knäcken på mig & teststickorna åkte fram lite tidigare, testade först så tidigt som RD5 med ett självklart minus,. Förstod ju att jag varit ute alldeles för tidigt. RD9 kunde varken jag eller min man bärga oss av ovissheten, då jag även hade väldigt kraftiga gravsymptom.
Vi fick då ett klart & tydligt plus <3 Lyckan var total, vi var gravida med BF 20/12 -10
På vår bröllops dag testade vi igen för att de oxå var vår testdag & fick ett otroligt starkt & tydligt plus <3
4/5 var de dags för vårt första vul. Vad jag inte visste då var att den dagen skulle förändra mitt liv totalt!!
Vi lägntade som galningar till tisdagen den 4/5 kl 15:45 då vi skulle få se vårt lilla mirkael. Dagen började med att min mamma dog plötsligt, jag visste att hon var sjuk men inte att hon skulle dö!! De kom som en total chock,.
vårt vul gick bra & vi fick ny tid den 17/5 för att se att den växer som de ska & att allt fortfarande såg bra ut innan de lämnade över mig till mvc. Jag hade förlorat min mamma men försökte samtidigt glädas över att allt såg bra ut, kankse var de en mening med allt som händer, vidskeplig som man är.
17/5 dagen för vårt vul var här & slutade i tragedi vårt fosters hjärta slog inte & hade även inte vuxit som de skulle, då jag var i v9+0 så skulle man sett så mycket mer. Hade fortfarande jättehögt hcg kvar i min kropp, på kliniken sa de att blödningen kommer när hcg värdet sjunkit till en viss nivå. Min mamma begravdes den 20/5 så de fanns ingen tid för mig att få en skrapning den veckan. Då min familj bor 50mil ifrån mig så blev de en lång resa hem för att begrava mamma. Kom hem igen & hade fortfarande inte börjat blöda. Den 22/5 ringer jag helt förtvivlad till akuten om hjälp då jag har ont men ingen blödning. Får komma in men blir hem skickade med abort tabletter för att sätta igång processen själv hemma, hur dom ens kunde göra så är för mig helt obegripligt. men jag klarade inte av att ta dom & ringer till kvinnokliniken & får då komma in och bli skrapad dan efter den 23/5.

Vårt nästa försök skulle dröja till hösten, vilket var nödvändigt med tanke på allt som hänt under så kort tid, behövde sommaren för att läka.

FET nr 1
10/8 var vi på banan igen då hade jag fått utslag på ÄL testet & skulle nu få tillbaka vår frysis (FET)
16/8 satt jag hela för middagen & väntade på samtalet från kliniken, de ringde klockan 11 för att berätta att vårt embryo överlevt & vi var välkomna att komma & få tillbaka det 14:15
29/8 var de TD & jag gör nästan som sis,. testar först minus RD5 & plusar sen redan på RD8. Testdagen kom så jag testade igen då för sakens skull fast dagen efter 30/8 & fick ett jättefint plus.
Men lyckan blev kort igen den 5/9 börjar jag blöda, hade de känt de på mig redan ett par dar innan så de kom inte som en chock men de gjorde inte mindre ont i kropp & själ för de.
så snart jag orkar så kör vi igång igen med FET nr2, de blir ett sista försök innan de här året är slut iallafall :)

FET nr 2

Fredagen den 26/11 var de åter igen utslag på ägglossning stickorna, har då redan haft två ägglossnongar tidigare sedan senaste missfallet. Men på första ägglossningen var de fullt i kalendern för insättning och den andra fick jag på en måndag vilket inte går för de blir insättnings dagen en söndag och då har kliniken stängt. De var två jätte tuffa bakslag att resa sig upp från. Så jag var nu livrädd när jag ringde kliniken för att se om de fanns plats för oss att få tillbaks vår siste frysis och de fanns de, gråtandes av lycka ringde jag till min och sa att vi fått en tid för insättning torsdagen den 2/12 klockan 14:15. De skulle ringa kring elva för att berätta om vår lille eskimå överlevt upptiningen. Jag hade precis kommit till jobbet när jag fick samtalet från kliniken, de ringde en timma innan avstämd tid. Min tanke var direkt att de var kört.... Men inte det :D Vår frysis hade överlevt och såg jättebra ut så var så välkomna in.
Med min vanliga otur så blir jag rätt fökyld ett par dagar innan fick feber och har man feber så får man inte sätta tillbaka ett befruktat ägg. Men febern hade försvunnit och jag kände mig så pigg på insättningsdagen att  att jag gick till jobbet. Insättningen gick bra och jag fick den här gången samma efter behandling som sist med fragmin 5000IE, trombyl och proggestron sen la de till ett extra läkemedel som heter prednisolon, de ges till kvinnor med upprepade missfall för att öka chansen om att få gå hela graviditeten ut. Läkaren var jätte nöjd och trodde de skulle gå fint för oss nu. De trodde vi oxå :D 
Men från de jag kommer hem från insättningsdagen så blir jag snabbt MYCKET sämre i min förkylning och får en fruktansvärd hosta, ni vet när man hostar så luften tar slut och man kräks. Jag googlade och kollade runt hur pass hosta och förkylning skulle vara skadligt för en ruvning men hittade bara possetiva saker med de. Jag fick grav symptomer tidigt och kände att de nog skulle gå vägen.. vi var väldigt säkra på de.. kanske för säkra den här gången.
För testdagen visade ett självklart minus. Och min berg och dal bana tog en ny vändning. Jag stod  längst upp på branten och föll rakt ner utför... och den här gången föll jag långt ner i avgrunden igen.

Vi som hade hoppats så innerligt att vi skulle få ett bra slut på året ändå...trots allt som varit. Känner mig så sorgsen, tom och lurad på den absoluta lyckan.. gång på gång!
Nu är det en pause från IVFen för oss som gäller. Varken jag eller min man orkar mer just nu. 2010 körde slut på oss på många sätt och vis. 

De var vår första IVF av 3 möjliga.


Min syster sa en gång för inte så länge sedan att år som slutar på 1 brukar bli bra år & vad jag hoppas att hon har rätt!

Jag önskar att 2011 blir ett år med många lyckliga slut!

Kram på er