Hittade denna fina dikt i en blogg jag läser, hon hade i sin tur lånat den från en annan. Så jag lånade den nu av henne.
Den stämmer så bra in på de känslor man känner och sorgen man bär på när man är barnlös! Det är en DJUP sorg att leva och kämpa som vi gör! Att inte veta om vi en dag får de vi hoppas på , en alldels egen familj...ja de är framtiden de.. vår framtid som just nu ligger på is!
Dagarna känns långa och himmelen känns grå
Utanför hörs fåglar, och himmelen är blå
Minuter rullar sakta, länge varar en sekund
Man önskar att man kunde tänka på annat för en stund
Men alltid finns den där, längtan efter ett barn
Trots att åren går, blir man aldrig van
Omkring en växer magar, en sån man ville ha
Istället för ren glädje, mår man aldrig bra
Och ständigt kommer frågan: "Varför inte ni?"
Det är väl klart vi längtar tills lyckan står oss bi
Men nåt som för så många, är så väldigt lätt
Är svårt för många andra, trots att man gör rätt
Så rullar månader på igen
Och magen växer på ens vän
Månader som blir till år
Och vännens bebis syskon får
Själv står man där ledsen när alla frågar
Förstår ni inte att det mig plågar?
Vi kämpar för det ni klagar på
Ska det vara så svårt att förstå?
Illamående, värk och smärta jag tar
Om jag med det får en bebis kvar
Gråt, blöjor, sena nätter, jag bryr mig ej
Om det betyder att den stannar hos mig
Men frågorna kommer med tiden ändå
För det var längesen dags att "skaffa" små
Kanske vänder cirkeln en dag
Och den som går med mage är jag
Men tills dess kryper tiden sakta fram
Man känner en djup och oförklarlig skam
Ska vi få barn, kommer vi att hinna?
Varför kan jag inte vara en helt normal kvinna?
I gemenskapen är vi utanför, sånt är livet
På grund av nåt andra tar för givet
Får vi barn blir de yngre än andras ändå
Lekkamrater är inget att hoppas på
Gemenskapen att vänta barn med en väninna
Kommer vi heller aldrig att hinna
Månad efter månad, tempar och testar man
Livet är en plåga för de som inte kan
Kram på er!
Kommentarer :
#2:
Denise
TACK FINA DU!
Vilket fint inlägg du skrev till mig och tack för att du tog dig tiden att skriva dina fina ord!
Du ska INTE be om ursäkt för din egen lycka! Än om jag inte lyckas själv så missunnar jag ingen att få den absoluta lyckan här i livet, är jätteglad för er skull och de menar jag verkligen från hjärtat!
Jag vet många som med tiden blir bitter och arg och inte kan se andra gravida eller ta att ens vän blir gravid, jag är glad att jag inte är bitter på något sätt mot andra. Jag blir inte mer gravid av att jag missunnar andra den otroliga lycka i livet. Men de är som sagt en djup sorg och du beskriver de så bra med dina ord om hur de känns. Ovissheten är hemsk och gör att man ibland tappar fot fästet och man känner sig deprimerad.
Men jag ger inte upp, jag ser redan fram emot vårt nästa försök som jag hoppas ska gå vägen!
Tack igen för dina fina ord Tina, de värmde gott i mitt sorgsna hjärta!!
Massor med KRAMAR till dig!
#3:
Linda
Åh vad vacker och så sorglig! Jag hoppas, hoppas verkligen att det kommer att lyckas för er till slut! Och som du kommenterat till både mig tidigare och Tina här ovan, så tycker jag du är så fin och stark som inte blir bitter! Visst är det tillåtet att bli ledsen, missunna och sörja enligt mig - för en stund. Men att bli bitter och gräva ned sig som du skriver, hjälper ju inte. Så många styrkekramar till dig, ja er båda!
/Linda
#4:
jenny
denna gick rakt in i hjärtat på mig.. får jag låna den i min tur oxå?
Kan inte förstå vilken sorg detta måste vara att leva med varje dag. Att längta är ju en sak, man kan längta efter den dag man tar examen eller om man är gravid till den dagen man får hålla i sin bebis, då är längtan något positivt och inom räckhåll, en kommande verklighet. Men att som du/ni faktiskt SAKNA någon ni aldrig träffat eller ens vet om ni kommer få träffa måste göra ont i djupet av själen.
skrivenNär någon nära går bort måste man lära sig acceptera och gå vidare, för detta vet man går inte att kalla tillbaka, men detta alternativ känns ju inte rätt när det gäller barnlöshet. Hur kan man acceptera och gå vidare från en längtan som hela tiden tycks komma tillbaka och nagga en i nacken, något som ibland känns som en avlägsen men ändock nåbar möjlighet men som ibland bara känns som ett hånflin rakt i ansiktet!!
Jag känner verkligen med dig och er kamp, även om jag inte känner dig! Jag kan nog aldrig riktigt förstå hur det känns, men jag kan ändå föreställa mig till viss del. Det är nästan så att man vill be om ursäkt för sin egen lycka när man får höra hur ont den gör hos andra. Men det är ju inte rättvist heller..
Jag hoppas och önskar er all lycka detta år!! Följer din blogg varje vecka!
//Tina