Två som önskar bli 3, en väntan som blev längre än 9 månader

Igår kväll så somnade min pappa in, efter många års kamp mot alla sjukdomar som till sist vann över honom. Det gör fruktansvärt ont i kropp och själ och än fast denna dagen har varit väntat i så många år, så är man inte beredd då det tillsist händer.
Jag har sedan Maj 2010 förlorat både min mamma och pappa, och jag inte låta bli att tycka att det är orättvist att jag alldleles för tidigt förlorat båda min föräldrar. Att vår son inte kommer att få träffa dom och tvärtom.
Jag är alldeles tom i kroppen, vissa stunder känns lättare än andra. Ena stunden sitter man och skrattar då man minns tillbaka medan nästa stund tar förtvivlan och sorgen tag om en och tårarna rinner och det känns outhärdligt.  Jag vill egentligen bara stoppa huvudet i sanden och försvinna från allt ett tag. Vill inte gå på en begravning till och ta farväl av min pappa det var nog tungt med mamma... inombords skriker jag av förtvivlan och vill ha honom tillbaka, min älskade pappa ♥

Jag ska trots allt ändå försöka uppdatera lite här, men kan inte lova hur bra det kommer gå nu det närmsta dagarna. Igår gick vi in i vecka20 och vi kliver nu över milstolpen som tagit oss halvvägs.
Vår son är en riktig vilding i magen, och jag börjar nu se ett mönster efter hur han rör sig, det brukar vara kring varje tider var dag. Och just i denna svåra stund så betyder buffarna/sparkarna från honom mer än någonsin. Vår lilla kille ger oss enorm glädje i all denna sorg ♥

Älskar dig pappa, jag hoppas du verkligen fick mötas av det enorma ljusskenet igen och att du nu finns återförenad med mamma.
Jag vet att ni finns där ute någonstanns och vakar över oss!

Vila i Frid, du är saknad och förblir aldrig glömd♥