Två som önskar bli 3, en väntan som blev längre än 9 månader

Sitter helt tom i bollen, blir alltid så då jag vart hos psykologen.
 
Hon ger bra ibland bra feedback men har TYVÄRR (måste betona) liten vetskap om barnlöshet och vilken sorg/deprission de för med sig. Hon kan inte på nåt vis förså mig då jag säger att en av meningarna med livet är att få bli förälder och få bilda en familj. Hon menade att de skulle ju inte vara schysst mot barnet om det skulla finnas pga av att de var meninngen med mitt liv??!! Ja jag blev raskt irreterad och förklarade att de hon just säger är som att ge en barnlös person & även kallad medsyster ett slag rakt i ansiktet. Och jag fick även förklara för henne hur barnlöshet är... hur de känns att se alla runt omkring en med sina underbara barn och gravidmagar, och inte kunna bli gravid på egen hand utan behöver plågas med hormoner och att helt lämna ut sina intimaste delar av ens kropp och liv i läkarnas händer gång på gång...  och att man ska vänta & vänta.. på allt och  åren bara rusar iväg och man står fortfarande kvar och trampar i barnlöshetens grop, smärtan och sorgen vi bär på och den vidriga orättvisan. Smärtan och känslorna kring allt.
Mina  4 systrar har totalt 13 barn tillsammans samt att 3 av mina syskon barn har tillsammans 6 barn och själv sitter man utan. Jag misunnar inte mina syskon eller syskonbarn  de är ju min familj och jag har alltid glädts för deras små mirakel <3  Men de svider i hjärtat nu när man tänker efter och sitter helt utan och måste kämpa med blod, svett och tårar och ändå inte få slutresultatet gravid/en bebis i sin famn.
Sen sa jag även till henne att om inte folk överlag inte finner barn & en familj som en del av meningen med livet... VARFÖR skaffade man då barn?? Sa jag till henne!! Hon nickade och skrev och såg ut att förstå mig... men jag vet inte!
Hon får mig att känna som att jag skulle bli en dålig mamma för att jag till en viss grad lever med ångest & depprission. ska jag vänta på att få ordning på de som varit en gåta i 11år så kommer jag aldrig bli mamma.. om jag ska lyda hennes råd!
Och jag vet att vårt barn skulle vara så oändligt älskat och uppskattat!
Därför gör de så ont i mig att hon lägger fram saker så.

Jag vet inte de hon säger kanske är vettigt bara jag som är för skör för att se att hon har, fast jag inte tycker det rät?? *usch förvirrad*
Vad känner ni?? Barnlösa som ej barnlösa.
Lämna gärna en kommentar om vad ni tycker.

Förra gången jag var där och rabblade ur mig helt frustrerad, knäckt och totalt utmattat.
Då berättade jag om min inre stress och en kortare variant om hur de varit ända sedan jag var liten och även om åren efter samt stressen och pressen som jag daligen går med om min döds sjuka far (hatar) att skriva om de men jag behöver få ventilera mig om det ibland oxå, men han är verkligen så sjuk att han kan dö allt från imorgon, en vecka, en månad..ja eller ett år men som läget är nu så är de nog verkligen max ett år. Och så här har de vart i flera år, dena vidriga ovisshet, och alla de gånger han blivit sämre från 2006, så många gånger han insjuknat och i princip varit död. Men på nåt mirakulöst vis alltid åter fått livet igen , men han är så slut på hela han och väger ca:39kg. Och går nu runt med en feber på 39 som dom inte vet vad de kommer ifrån han har ingen infektion, sänkan ser bra ut. Har haft den i flera veckor. sedan han blev dålig i mars så dålig att han inte ens då skulle överlevt. Men hanns egna ord är att kroppen är för slut på... och de är ju sant men de gör så ont att höra! 
 
Då jag berättat om allt de där tittar hon upp och säger... Usch denise vilken press du lever under, förstår att du inte orkar och går på knäna , de skulle inte jag gjort heller!!
När jag gick ut därifrån då började de landa i mig vad honn egentligen sa... istället för att försöka peppa mig och ge mig lite möjligheter och verktyg till att ta mig igenom min inre stress, ångest & rädsla. Så ger hon mig känslan att de är nog lika bra att skicka en torped på sig själv eller nåt. Så de kändes lite si och så...

 Vi pratade även om ETC vilket hon skulle ta upp min läkare och se vad hon säger om de. Den prövas till de som gått som jag, i flera år med ångest och tillbaka kommande deprissioner. Vissa blir bättre medans vissa inte får nån effekt alls.
Sen finns en biverkning om att man kan få minnesluckor, dock inte så vanliga.
De flesta tappar bara minnet om just när man gjort ECT man minnns inte att man vart och gjort den.
Sen finns de även dom som kan få permanenta minnensluckor... jag såg då framför mig hur jag tittar på Mattias och frågar -vem är du?? Haha att jag glömmer bort att han är min man eller vart jag bor =) Nämen de var var väldigt liten risk men den finns.

Om de nu blir så att vi måste vänta fram till hösten med att tina frysisen så kan jag under tiden pröva detta isåfall, de är nog inget som görs om man är gravid. Får se först vad läkaren säger. Jag har en helt annan läkare nu än hon som rekomenderade det till mig för ca1-2 år sedan vet inte riktigt när det var.
Men den läkare jag har nu är jättebra.
Nästa gång jag ska dit är den 4:e maj dagen då min mamma dog för ett år sedan, de kommer bli en tung dag.
Samt att min systerdotter Fanny fyller år då, så hon fick ingen rolig födelsedag förra året då hennes älskade mormor & min älskde mor lämnade oss :/


Åååååååååå!!!!
Påskharen kom tidigt till mig i år och med ägg så stort som jag aldrig fått =)
Mattias var till affären medans jag har suttit här och skrivit och hem kommer han med detta, påskharen hade lämnat de utan för dörren till mig , en stor påse marianne oxå, de är ju så goda =)




MUMS!
 


Hoppas ni orkat läsa och att jag inte tråkat ut er med allt babbel/gnäll!
Kram på er!