Måste skriva lite till ang mitt senaste inlägg, att livet vore meningslöst var väl lite väl hårt skrivet.
Jag ser fram emot så mycket & har även mycket att leva för. Min familj & alla syskonbarnen, min man som jag ska bli gammal & grå med. Många drömmar som ska fyllas innan jag trillar av pinnen, köpa hus, barn, körkort & bil, ut & resa, ja listan kan göras lång.
Men ibland tar rädslorna/känslorna över & man bubblar över av alla motgångar.
Både jag & min man längtar sjukt mycket efter vårt barn, som säkert kanske kommer.
Och när man får bekräftat att man behöver hjälp på vägen, så blir längtan ännu större. Väntan & hopplösheten, sänker en ibland & man tappar sin självkänsla & självförtroendet åker i botten.
De kommer bli så mycket bättre då jag får komma ut i jobb igen, och de är ju så nära men ändå så långt borta!
Har vart sjukskriven 1,7 år nu så jag känner att jag mer eller mindre klättrar på väggarna, och latmasken har byggt bo, man skjuter på sysslorna & är inte de minsta effektiv.
Men jag lyfter på huvudet & tänker om...
Klart att livet är värt att leva <3