Inatt när jag åter skulle försöka somna, så greps jag av total panik... kändes som om nån la ett stort betong block på mitt bröst, tårarna började hejdlöst rinna & jag slogs av sorg, låg & tänkte på hem resan & att jag inte hade nån mamma att hälsa på. Jag kände hur jobbigt de skulle bli & tårarna bara rann mer & mer, de kommer vara tungt att gå till hennes grav, har inte vart där sedan hon bergravdes & jag kände helt plötsligt att jag inte alls var redo nu att åka hem med så kort varsel. Pappa är ju mycket bättre & får nog komma hem igen här i dagarna, så att skynda hem för honoms skull började även kännas dumt, kändes inte bra att komma hem stressandes som om han låg riktigt på döds bädden.
Så vi åker hem i slutet av november, då har jag mer tid att förbereda mig på att gå till Mammas grav.
Tillslut så väkte jag Mattias för att jag var så ledsen & för att höra med honom vad han tyckte, han kramade om mig & lugnade mig med att vi inte alls behöver åka nu om jag känner att de ska vara så jobbigt. Han är så undebar min man.
Somnade tillslut i hans trygga famn.
Så ikväll däckar nog både jag & Mattias hur tidigt som helst!
KRAM på er så länge!