Huvudvärken från hell har jag haft hela dagen, är fortfarande väldigt trött & tom. Orken kommer bara i små..små doser. Vädret gör väl sitt oxå försöker jag intala mig. Fast jag innerst inne känner mig helt slut som artist.
Jag har mer ångest än vanligt & de är jobbigt & tynger mig. När jag får sån här ångest så blir jag rätt paralyserad. Jag är van detta & har levt med ångest i många många år. Men de är tröttsamt då de håller i sig, ligger över mig som ett mörkt moln.
Jag svär åt vår lycka som blev så kort, vill känna så igen, så som jag gjorde då vi fått svart på vitt att vårt pyre hade fastnat. Lycka som vi fått smaka på 3 gånger nu. Den lyckan som inte ens går att beskriva med ord. Nu bär jag åter på sorgen. Undrar när & om de blir vår tur igen. Chansen finns men hur många bakslag ska man uppleva innan. Jag tycker 5st räcker mer än väl, tycker de är 4st för mycket!
Men trots allt så ska jag ändå njuta av att bara vara i sommar, än om jag helst av allt hade velat ha en växande liten kula på magen. Och hade de vart rättvist redan från allra första gång så hade vi 2 redan vart 3 nu. Men de är inte rättvist, hade de varit de så hade ingen behövt vara barnlösa & kämpa med blod, svett & tårar för att få en familj.