Två som önskar bli 3, en väntan som blev längre än 9 månader

Idag är de en tung dag för oss, vi har insett att de är kört för oss trots alla solskens historier vi hört. Med ett minus idag så kastar vi nu in handuken & betsämmer oss för att nu ta en pause från hela IVF:en fram till tidigast våren. Jag känner nu att de har satt sina spår och varken jag eller Mattias orkar mer nu. Och de är med både sorg & lättnad jag skriver de orden. Jag känner ända in i benen att de inte kommer att slå om till ett plus & skulle de nu göra de så tar vi de då. Vid de här laget så känner man sin kropp väldigt väl.. på gott och ont!

Med facit i handen så är jag ändå glad över att jag tjutestade i fredags & att jag fått vänja mig med tanken. Tanken av att få ett minus & den äckliga känsla som kommer med de, har ju inte riktigt kunnat förstå känslan av ett minus tidigare då vi fått plus vid våra tidigare insättningar. Kankse var de så att jag behövde få lära mig att inte ta de för givet. Jag var ju som sagt så säker på att vi skulle få ett plus den här gången, men min förkylning var nog för aggressiv, hostan jag har haft har inte varit nådig, de säger på kliniken lev som vanligt men gör inga hårda fys pass & ni som haft en riktigt jävlig slemhosta vet ju vilka fyspass de kan vara, när man hostar till luften tar slut & man kräks.. jag fyllde en ica kasse med snor varje dag i 6dar. Ja...jag var verkligen krasslig.


På tisdag kommer min syster ner med hennes son de ska stanna en vecka, de ska bli jätteroligt att få besök av dom då dom aldrig varit här, ska bli roligt att få träffa dom & visa dom hur vi har de här i Falun.
Jag jobbar ju hela veckan men är ju bara borta 3-4 timmat på förmiddagen.

Jag vill oxå tacka er för ert underbara stöd under denna ruvningen & resan, de har betytt otroligt mycket! Alla era kommentarer & lycko önskningar!

Kram på er!